Watain

Watain
Watain
Watain
Watain
Watain
Watain
Watain
Watain
Watain
Watain
Watain
Watain
Watain
Watain

Watain var en upplevelse utöver det vanliga för mig som har Bob Dylan som husgud. Jag tog mig till scenen i god tid och redan då jag var på plats insåg jag att det skulle bli något jag aldrig tidigare upplevt. Det konstaterandet gjorde jag helt efter att titta på de människor som redan var på plats och de som strömmade in efter hand. Jag fick många minnesbilder från min ungdom och tidigt 80-tal då det på bruksorten jag kommer från var väldigt vanligt med jeansvästar fulla med tygmärken från diverse hårdrocks och heavy metalband. Det är tillbaka!

Scenarbetare provkörde några eldkanoner och varje gång skrek de främre raderna av förtjusning under det att de unisont growlade något jag inte uppfattade. Scenen släcktes ner. En spänningsfylld och mystisk inledningsmusik drog igång. Musikerna gick in sakta på en fin gåsarad. Sångaren gick i täten med en brinnande fackla. Han tände eld på två treuddar och sen drog de igång. Jag plåtade ifrån publikhavet under den första låten sen gav jag mig in i fotografiet nedanför scenen. Funktionären vid passagen till fotografiet sa åt mig att man inte fick gå mer än fram till scenen. Absolut inte framför scenen eller gå till andra sidan. Jag ifrågasatte inte hade hört diverse historier om att bandet är kända för att kasta djurdelar och skvätta blod.

Det var en hel del fotografer på plats och vi jobbade frenetiskt med att försöka få till inställningar på våra kameror som gjorde att det lilla ljus som överhuvudtaget lyste upp musikerna var tillräckligt för att ge en hygglig bild. Gissar att mörkret och att man inte kan urskilja gruppmedlemmarna tydligt är en del av deras grej. Jag hamnade precis intill en stack med högtalare. Tack och lov älskar jag hård massage och det var precis vad jag fick av ljudvågorna som strömmade ut. En brutal bas som garanterat knäckte både en och tre upphakningar längs ryggraden. Efter en låt i fotodiket gick jag ut igen. Det var för mycket helt enkelt. Min plan var att köra hem efter att ha fotograferat de första tre låtarna men jag blev kvar ytterligare en stund för jag var onekligen fascinerad av det jag såg och hörde. Väldigt långt från Blowing in the Wind.

Jag sökte olika kameravinklar utifrån flankerna av publikhavet. Det var en kul jakt och då elden på scenen tilltog mer och mer uppstod ögonblick då ljus föll på bandmedlemmarnas ansikten. Hela uppträdet verkade vara en slags högmässa. Sångaren morrade, skrek och väste fram verserna, growla heter det har jag lärt mig, och i mellanspelen gick han bak på scenen där de hade en form av altare. Han knäböjde, gjorde många gester och rörelser, plockade med något på altaret och pillade med några burkar. Lagom till mellanspelet var slut stod han åter vid micken och growlade. Publiken var i extas. Ja det vill säga de som var där för att det var Watain och inte för att de som jag var nyfikna.

Min tro att det var en form av mässa förstärktes vid ett tillfälle då det var en kvart kvar av konserten. Framför mig stod tre yngre tjejer. Den ena av dem tog fram en pappskiva ur sin väska. Hon visade upp den för mig och såg helt salig ut. Hon sa något, jag vet inte vad, sen formligen skuttade hon iväg och trängde sig in i massan direkt framför scenen. På hennes pappskiva stod WILL CRY FOR BLOOD. Jag tyckte att det kändes som ett bra startskott för att ge mig hemåt. I bilen satte jag på plattan Together Through Life med Bob Dylan och lät betydligt mjukare toner plocka ner mig på jorden igen. Hej verkligheten!

Fler fotografier från konserten hittar du här.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *